Miss Fattie

Obs! Långt inlägg.


Jag har länge gått och funderat över en sak. Ju mer jag tänker på det, desto mer fundersam och ganska arg blir jag över hela grejen faktiskt.
Det jag pratar om är den allmänna uppfattningen om vi som är tjocka här i Sverige (eller ah hela världen). Att vi på något sätt skulle få skylla oss själva för hur vi ser ut! Va?! Det är så långt ifrån sanningen det bara kan bli och jag tycker det fanimej är dax för folk att få upp ögonen för det här är en sjukdom, inget val man gör!
 Visst att jag ibland för nån sekund kan tänka likadant om jag ser en extremt fet människa men sen kommer jag på mig själv att 1. jag är i samma situation, 2. det är inget personen valt, 3. det är Extremt svår ond cirkel att bryta.

Jag har verkligen tappat räkningen på hur många gånger jag har börjat "banta" och leva sunt genom åren. Oftast funkar det ett tag eller i bästa fall någon månad men sedan faller man så lätt tillbaka i gamla vanor. Jag har varit tjock så länge jag kan minnas (började avvika från viktkurvan i 4-5 års ålder, även om jag va ett extremt aktivt barn) och jag kan inte varit mer är 10-11 när jag första gången va ledsen på riktigt för min vikt, andra barn retades osv och min familj sa att jag ska börja tänka på vad jag äter m.m Men hur lätt är det för ett barn? Det är hemskt att ett barn ska komma in i ett liv av bantning och ständiga tankar på vikt. Jag tror i och för sig att det är värre idag än när jag var barn. Men i alla fall.

Dit jag vill komma är att folk runt om i landet måste börja inse detta problemet...på allvar!
Jag vill faktiskt sträcka mig så långt och säga att övervikt/fetma är att jämnföra med vilket annat beroende som helst. Alkis, knarkare, sexmissbrukare, spelberoende.
 Det har ingenting med att feta gillar mat och sötsaker mer än andra, det är ett beroende, ett fruktansvärt destruktivt sätt att leva sitt liv. Maten tar över ens liv till slut. Och är inte det precis samma sak som gäller för en som har problem med alkohol eller knark? Jo.
Men hela tiden får man höra att tjockisar minsann får skylla sig själva, det är deras eget fel!
Och det är inte en alkoholists fel att de satt sig i en situation där de inte kan sluta dricka?
Den allmänna uppfattningen verkar vara att någon hällt i all sprit i munnen på folk till den grad att de inte klarar av det längre. Det är synd om dem. De får hjälp. En tjockis får skylla sig själv.


    
(Hittade denna bilden på nätet under roliga bilder. Den är inte rolig, det är ett tragiskt bildbevis på barnmisshandel)

Men svara då på en fråga. Om jag talar ur mitt egna liv. Hur kan det vara mitt fel att jag sen barnsben fått höra att jag behöver banta? Hur kan det vara mitt fel att jag från start fått en skev bild av mat och bantning från mina anhöriga? När man som barn är tjock behöver man mer hjälp än vilken annan vuxen som helst oavsett missbruk eller dålig situation. Förstå att fetma är en lång process som vilket annat beroende som helst, det är inget som händer över en dag. Och jag blir så ledsen och rent ut sagt frustrerad när jag vet att folk tycker att man får skylla sig själv. Fy fan.
För att inte tala om hur det skär i mitt hjärta när jag ser tjocka barn. För det första väcker det minnen i mig själv om hur jag hade det och dels gör det ont för att låta sitt barn vara tjock är som vilket annan misshandel som helst.
  Jag vill bara starkt poängtera att jag hade en glad och helt underbar uppväxt med väldigt kärleksfulla föräldrar och andra anhöriga, jag klandrar inte min mamma och pappa för hur mitt liv har artat sig viktmässigt. Snarare vill jag i så fall klandra sjukvården som inte sa något när jag började gå upp i vikt. Jag fick reda på detta först långt senare av en skolsyster, när jag sen kommer hem och berättar detta för mamma så får hon en stor överraskning för hon hade aldrig fått höra detta. Kanske är det roten till hur jag idag ser ut? Inte vet jag.

En av alla mina drömmar i livet är att få jobba som dietist för barn. Att hjälpa dem när det börjar och inte när det redan är försent. Jag om någon vet ju vad jag pratar om.

Jag vill bara dra en sista sak för att verkligen få er att förstå problemet.
Säg en nykter alkoholist till exempel....de flesta har det gått så långt för att om de ska förbli nyktra får de aldrig någonsin mer röra en endaste liten droppe. Man får som ärr i hjärnan av sånna här saker som gör att man Lätt kommer in i samma banor som innan (vetenskapligt bevisat minsann)
 Dit jag vill komma är att hur lätt är det att säga till en tjockis? När man blivit frisk (ja jag säger frisk för det är en sjukdom, ett beroende) få höra att ja nu får du aldrig mer äta......va?.....då dör jag ju!
Så ser ni vart jag vill komma? En alkoholist (nykter ja) får lära sig att leva Utan spriten men en tjockis får lära sig att leva Med maten....see the problem?!
Det är inte lätt med andra ord. Men jag är sååå tacksam att jag äntligen har hittat till Xtravaganza. De vet vad dem snackar om, de har själva varit där, där får jag den hjälp jag behöver för att bli frisk och smal, jag blir för första gången tagen på allvar!!


Så gott folk nu är det dax för alla er där ute att slå upp ögonen för det här är ett problem. Ingen får skylla sig själv! Lika lite som en alkis får skylla sig själv!


Hoppas jag i alla fall lyckats få någon där ute att tänka efter en extra gång.

Tack för mig.




                VS.